Etikettarkiv: musch

Arsenik i sminket och mögel i håret – 1700-talets skönhetsideal

Skönhet har genom historien förknippats med synder, laster och farligheter samt egenskaper som fåfänga och högmod. Avund och även begär har tilldelats skönhet. Före 1700-talet liknades skönhet med ungdom, rikedom och överflöd. Skönhet och moral var skilda från varandra. 1700-talet är gränsen mellan gammalt och nytt. Upplysningen och vetenskapen trängde undan religionens övertag om tankelivet. Individualismens framfart samt demokratiseringsprocessen under slutet av 1700-talet har format några av de synsätt och värderingar som vi har i dag. Makt, kön och social tillhörighet speglar synen på skönhet då som nu. Det är under detta århundrade som den moderna konsumtionskulturen föds.

1700-talets kvinnor skulle acceptera sin ålder och när medelåldern gjorde sitt intåg skulle kvinnan inta en mer återhållen social roll. Det betraktades som fult och farligt att som kvinna försöka lura åldrandet genom ungdomliga attribut. Kvinnor som inte accepterade att bli gamla hånades och föraktades samt fråntogs sin värdighet. Trots det spenderade samhällseliten både tid och pengar på omoralisk och meningslös lyx.

Föryngringsprocessen
Se från uppe höger till vänster. ”Six stages of Mending a Face” av Thomas Rowlandson, 1791. Bildkälla 1

Första halvan av 1700-talets kvinnliga ideal var ett litet runt ansikte och en utdragen och reslig överkropp med ett stort omfattande bröst som var uppburet av en hårt snörd midja. Nätta och späda drag i kombination med stadigt förankrade former – små fötter till en lång kropp till exempel. Likaså skulle munnen och näsan vara små och ögonen stora, pannan skulle vara hög och välvd. Högt hårfäste var vackert och plockades för att bli högt, på de små barnens pannor lades valnötsolja eller en blandning av vinäger och kattspillning för att hämma hårväxten. För att framhäva ungdom lades tonad rodnad på vit hy, det gav även sken av hälsa och snabbt flytande blod.

Greve Nils Philip Gyldenstolpe (1734-1810.
Greve Nils Philip Gyldenstolpe (1734-1810), pastell av Gustaf Lundberg (1695-1786). Bildkälla 2

Smink var dyrt och en social markör. Sminket förskönade inte bara, utan gömde även spår av sjukdomar och andra skavanker. Tillsammans med frisyr och dräkt markerade sminket det sociala avståndet till de lägre klassernas ociviliserade natur. Kosmetiska preparat var under den första halvan av 1700-talet relativt starka och maskerande. De skulle enligt fransk förlaga appliceras generöst och med skarpa kontraster.

Till ansiktet, halsen och bröstet användes vitt smink som fanns både i fast och flytande form och innehöll blyvitt (blykarbonat), blysalt, zinkoxid eller vismut (ett silvervitt metalliskt grundämne). Sminket var tjockt och en aning glansigt, en effekt som skulle uppväga och komplettera det pudrade, matta håret. En nackdel med det vita sminket var att individuella ansiktsdrag försvann vilket gjorde att det ibland uppstod förvirring och förveckling.

Smyckeskrin
Smyckeskrin från 1755. Finns på Dallas Museum of Art, Texas. Bildkälla 3

skrinOppetSminket innehöll oftast arsenik, trots det så marknadsfördes det som rena mirakelmedlet som tog bort frasig och röd hy, pormaskar, finnar, smuts, skabb, fräknar, rynkor, solbränna och koppärr. Sminket var samtidigt mjukt och milt som grädde. Arseniken gjorde inte ansiktena vackrare, tvärtom. Det förstörde hyn och gav upphov till tandlossning, ökad salivtillförsel, andningssvårigheter och ögoninflammation. Löständer var dyra och var tillverkade av trä, guld, silver, ben, emalj, porslin, pärlemor, elfenben eller människotänder. Långvarigt bruk ledde till förgiftning och död. Sminket blev en påminnelse om livets förgänglighet och skönheten i konsten avbildades ofta med döden. Skaderisken var känd och det fanns de som arbetade för att ersätta de farliga ämnena med andra, men de fick ingett gehör. Bly och arsenik angavs ge den vackraste och mest täckande vitheten. Sminkets huvudsakliga beståndsdelar skulle kvarstå fram till 1900-talet. För att få och bibehålla ett blekt ansikte och ge ögonhålorna ett flyktigt blålila skimmer drack de även vinäger.

Det röda sminket som användes på kinderna och signalerade hälsa och livskraft, användes även på läpparna och ibland på ögonlocken (ögonsmink förekom sällan). Det bestod av cinnober (en kvicksilverförening), mönjerött (en blåoxid) eller karmin (stött koschenill upplöst i rosenvatten). Det fungerade även att gnugga med rosenblad eller att blöta ett rött band i vatten eller konjak och stryka det över kinden. Ögonbryn markerades med kol eller mogna fläderbär eller en blandning av sot, harts och mastix.

Sminkredskap

Pudret användes från omkring 1715 av kvinnor och män i stora mängder till främst frisyrer och peruker. Pudret absorberade fukt samt smuts och framställdes av någon stärkelse till exempel vetestärkelse – till den fattiga befolkningens förargelse eftersom deras föda bokstavligen flög i väg med vinden. Det var bönmjölspudret som var bäst, men malda sockerrötter användes också. De vanligaste färgerna var vitt, grått, brunt och svart, men det förekom även rosa, violett, blått och gult. Pudret var starkt parfymerat av lavendel eller apelsinblom. Parfym användes även på kropp, kläder, tillbehör. Den luktade gått och hade en desinficerade verkan. Peruker placerades i lådor med hål upptill. Genom dessa sprutades pudret. Väl på huvudet pudrades den med en pudervippa av svandun eller fin silkestråd. Då skyddades ansiktet med en pappersstrut och kläderna av en puderkappa. Färskvarorna som pudret var gjort av härsknade och drog till sig löss. Kvinnorna använde oftast löshår, inte hela peruker.

Formandet och upprätthållandet av de höga frisyrerna krävde assistans av tjänstefolk och frisörer. Frisyrerna tog lång tid att göra, men de och sminket kunde behållas i veckor med rätt omvårdnad. När sminket inte gick att bättras på längre, skrapades det av, huden tvättades och nytt smink målades på.

Håret färgades med en pasta av avkok från valnötsskal, galläpplen, pomeransskal, pilträdskol och salt som gneds in i håret. Det gick även bra att flitigt kamma sig med en blykam.

Muschar
Olika former på muschar, sent 1700.tal. Science Museum, London

Muschen var ett skönhetsplåster. De svarta eller röda små prickarna gjorde det vita sminket klarare och har anor från antiken. De förekom mest under 1600-talet, men fyllde en praktisk funktion på 1700-talet genom att dölja ärr. De användes även i dekolletaget för att dra till sig blickar. De var oftast runda men andra former förekom. De var gjorda av tunt skinn, siden eller sammet – ibland smyckade med juveler och klistrades fast med gummidragant.

Den kosmetiska som inte tillverkades i hushållen köptes i bodar i städerna eller beställas hem från andra länder.

 

För dig som vill veta mer så listar jag källor här nedan.

Skönhetens mask. Carolina Brown

Facing Beauty. Aileen Ribeiro

Bildkälla 1. Skönhetens mask. Carolina Brown. s. 165

Bildkälla 2. Ibid. s. 66

Bildkälla 3. Facing Beauty. Aileen Ribeiro. s. 166 och 167.

Bildkälla 4. Ibid. s. 194